Nästan varje gång jag det har regnat så har jag lyckats se en envis jävla individ som ska trotsa alla lagar och springa ut och träna, mitt i spöregnet. Har aldrig förstått mig på dessa krabater. Istället har jag mest skakat på huvudet och skrattat denna ailien rakt i fejset, då jag förmodligen själv suttit i min bil med värme, vindrutetorkare och tak(!). Har aldrig förstått mig på dessa atleter, tills idag. Då jag till och med insåg uppskattningen av att jogga runt i regnet själv! Då kanske någon tänker att detta är sk. dubbelmoral. Men nej, mer förutsagda åsikter. En bortförklaring till varför det är okej att strunta i träningen... "Åå vad synd att det regnar, annars hade jag nog gått ut och sprungit lite, SUCK." Sen när gjorde regnet mig handdikappad? Aldrig! Nej, så därför blev det en joggningstur i regnet idag på 47 min. Har även hittat fördelarna med att springa i regnet.