För den läsglade karaktären därute!

Skrivet igår tisdag 4 juni. 


 

Ja, jag vet att jag gnäller om att jag är sjuk. Men det är bara så sjukt segt och tråkigt (haha sjukt segt att vara sjuk). Plus att man – läs ”jag” – blir så efterbliven i huvudet. Vi fick sluta skolan idag innan lunch bara för att göra en uppgift utanför skolan. Jämföra McDonal’s med Hungry Jacks… Joooo så det var vi taggade på. Jag och Jennie gick hem istället i den soliga men lite kalla stadsluften. Gick förbi Sports girl och eftersom det är rea i princip överallt därinne så gick jag in för att kolla om jag kunde hitta ett par kotorsbrallor. Blev inte så. Ett par var på rea men kostade $50. Vilket egentligen inte är överdrivet mycket, runt 350svenska kr men mycket för mig. Istället såg jag en mysig halsduk som jag högg tag i. Jag vill inte bli sjukare än vad jag är så halsduk för $20 är smartare än byxor för $50 – jag kände mig smart. Går hem och byter om, visar Jennie halsduken och hon utbrister

”Åå vilken mysig! Ser riktigt julig ut!”… Julig i juni... Något som inte stämmer. Virar iaf halsduken runt halsen och knäpper jackan, ska fan inte bli sjukare än vad jag redan är. Öppnar ytterdörren för att vandra till mataffären, och möts av världens värmebölja utomhus. Vad. Fan? Insåg att vädret bara försöker lura mig så gick vidare, orkade inte. Men det ljög inte, vädret djävlades, så jag djävlades tillbaka! Virade halsduken ännu tätare och kramade om mig själv som jag verkligen frös, kisade som fan med ögonen också – låtsades att det var snöstorm i ansiktet! Kände hur jag började löka sönder innanför skalet så gav upp, vädret fick vinna. Tog av halsduken och njöt av solen och värmen, måste blivit runt 25 grader bara sådär! Skönt! Gick och handlade. Glömde betala för äggen så fick ta dem sen igen, med ett varsamt öga från vakten i mataffären, slängde i 3 ynka dollar och gick. Så galet trött med tunga påsar och ännu tyngre steg. Halsduken hängde halvt vikt över armen tillsammans med två påsar, hörlurarna på huvudet (utan musik). Går i säkert en kvart innan jag kollar upp, går som en zombie och bara lunkar fram, röd runt ögon och näsa, andas med munnen och allmänt omysig tills en tjej med hund bokstavligt talat skriker mig i ansiktet att min halsduk släpar i marken. Kollar ner och ser på min halsduk, eller vad som för 40 minuter sen var min nya halsduk och ser att den har blivit attackerad av löv. Det är en lövhög som har åkt efter mig. Kollar bakåt och ser ett spår där jag har gått, skottat undan alla löv. Inte ett jävla löv är bakom mig, alla har kämpat sig fast på min nya $20 halsduk! Orkar inte. Tar upp lövhögen och bär den i famnen hela vägen hem. Min nya fina lövhög till halsduk. Världens dyraste lövhög.

 

Men för att avsluta den här novellen på ett fint sätt så gjorde jag soppa när jag kom hem! Hur kul är inte det då? Hur ofta lagar man soppa?! Det gick bra, blev rätt bra. Soppa banan med alla mina grönsakskunskaper och den här gången blev det ingen soppa av det hela eftersom jag s(h)oppade allt som jag behövde för att göra den riktigt soppergod! Josåattesäga… Kul humor kan man tycka. Däremot känner jag ingen smak av soppan, men tror att det kan uppstå en del läskiga eftersvettningar av den här soppan. Tömde i princip en halv påse med cayennepeppar! Om inte annat lär jag märka om några dagar när jag äter den och är frisk. Som min förra chef en gång lärde mig så är stark mat bra för både det ena och andra. Hon hade chili i allt, även kladdkaka – säker i sitt dricksvatten också… När jag tänker på det tror jag faktiskt hon hade chili i sitt dricksvatten på riktigt! Hur som helst, alla är vi olika. Anledningen till att jag tror att soppen är stark är för det känns i halsen när jag äter den, men inte i käften. Oklart och bara allmänt oviktigt. Vem bryr som om processen när jag äter soppa?! Soppassande.

 



Kommentarer
Mamma

Du är rolig du! Kan du försöka att tona ner svordomarna, det var riktigt många i texten. Puss på dig min lilla sjukling

Svar: Visste inte hur jag skulle förmedla känslan rättvist. Men du vet vad man säger, mycket svordomar tyder på litet ordförråd... och det stämmer ju helt klart inte. Men det kommer inte hända igen!
Martina L

2013-06-05 @ 11:30:47


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Martina L.

Life in Sydney

RSS 2.0